Du som börjar läsa tänker jaha nu ska hon skriva om sin värk eller all mat hon lagar.
Jag förstår att det vara jobbigt att läsa mina statusar eller andra som har

värk eller osynliga åkommor,

för vi är inte ni.

Vi som går med värk/ psykiska åkommor kämpar hela tiden mot oss själva, vänner, släkt, arbetskamrater, arbetslivet, försäkringskassan, ekonomin men framförallt med denna värk / psykisk ohälsa.

Jag är tacksam mot mycket så missförstå mig inte, men att ständigt få blickar och kommentarer att du klarar bara du försöker eller ryck upp dig så bli du bra, ändra kost, ändra på ditt liv och gå ner i vikt så kommer du bli bra.
Jag har försökt i över 2 år nu och inget har hjälpt vad jag än har provat och fortfarande

provar jag hela tiden för att bli bättre.

Ingen mer än jag önskade att det finns något botemedel som gjorde att

jag skulle må bättre och bli "normal" igen. 
Att sova få 1-3 timmar varje natt, att somna med värk, att vakna med värk,

bara väderomslag ge en mer värk blir man tokig av.

Mitt minne har blivit så påverkad att jag tappar ord, minns inte saker,

tappar bort mig i meningar när jag pratar, regerar konstigt på småsaker,

blir rädd, får epileptiska anfall.

En gång i tiden ar jag en glad, sprallig tjej som hade många bollar 

i luften och jag älskade det.

Idag känner jag mig väldigt gammal, trött, orkeslös och sorgsen.

De ända gånger jag lever ut är då jag får laga mat och 

ha middagar för nära och kära. 

Men att jag ligger trasig sedan är ingen som ser.

Min önskan är att kunna jobba som uska igen, träna, bygga saker, renovera,

dansa, ha många middagar, sova en hel natt men framförallt vara värkfri.

Det är ingen som ser när jag vill be hela världen fara och flyga, 

när jag sitter och gråter för jag kan inte vara med barnen

och leka eller vara med dem.

Så vad jag vill säga med detta är 

du kanske inte förstår att vara dålig för ens du är där själv men under tiden

så lyssna

ge ett leende

ge en kram

för vem vet du sitter kanske där snart själv.....